.

Fatta vad mys! ååh, att sitta ute en tidigt morgon, en solig eftermiddag eller en sen sommarkväll och äta sånt här. Det är ju ganska kul att baka också.

KLAGOROP av Elin.

Oj vad alla vuxna människor klagar. Klagar på att de har det så svårt och att barnen har
det så lätt. Klagar på deras fasansfulla, antilyckliga och olyckssaliga liv.
När man är barn är väl livet en dans på rosor? Man behöver inte ta hand om ett
skit själv. Inte en endaste liten sak. Då kan man bara flyta med i det stora
havet och för guds skull proppa i sig massor av krumilurpiller och önska att
man aldrig blir stor.

Men nu är det min tur att klaga.

Det är ingen dans på rosor. Ibland är det helvetet att vara barn. Att fumla omkring i
ett kallt mörker och bara önska att man hittar det där ljuset någon gång.
Ljuset som alla pratar om att man kommer att hitta någon av de närmsta 15 åren.
Men man är inte ensam i mörkret, bara ibland. Massor av andra barn fumlar lika
blint som en själv i den tjocka dimman. Då är det lätt att slitas med i
strömmen av människor som går åt ett håll. Man följer med. Man tillhör något
tryggt, en enhet. Men det är inte bara att följa med. Man ska kämpa för att
vara någon. Och inte bara vem-som-helst någon utan en någon som passar in. Som
obemärkt passerar ramarna i gruppen för hur man skall vara. Kraven är
finslipade och mer eller mindre så lär man sig att smälta in. Bli omtyckt för
den rollen man kämpat sig till i gruppen.

I enstaka fall finns det dem som går mot strömmen. Som fumlar i mörkret åt det motsatta
hållet. Där är inget säkert. Du kan vinna allt eller gå åt fel håll, förlora.
Förlora ett livsviktigt spel som alla tvingas spela. Då man plötsligt står där
i återvändsgränden med de kroppsvärmda tårarna rinnandes ned för kinderna så
ska man fatta att man är ensam. Och man förtjänar det. Då är det dags att börja
gå tillbaka den långa vägen för att hitta en ny grupp som kanske vill ha
resterna som finns kvar av en. Som kan stärka en och få en att kämpa med
strömmen igen. Ända tills man hittar det. Ljuset som alla talar om.

Jag har en vän. Jag har aldrig sett en människa som kämpar så mycket som hon. För sin sak,
för sitt liv. Hon mejar ned de som kommer i hennes väg och går i just precis
den riktingen hon vill. Hon bildar sin väg. Och den lyser. Hennes väg får mig
att vilja göra saker som ingen annan vågar. De tysta, rädda människorna som
flyger förbi i sina trygga grupper undrar nog vem hon är. Och det är nog tur
att de inte vet det. För om de visste, om de fick känna på den verkligt äkta
gyllene vägen, då skulle alla vilja vara som hon.